Bokstavligen. Det gäller både geografin och välbefinnandet. Att gå genom vacker landsbygd en sval disig morgon med doft av koskit i näsan är perfekt. Ryggsäcken väger inget och allt är som det ska.
Men när klockan närmar sig tre och man hunnit kliva upp och ner på några berg väger både fötter och ryggsäck. I går kunde jag inte motstå att doppa fötterna i Atlanten trots att alla experter varnat för det. Man lär nämligen lätt få blåsor om skinnet under fötterna skrynklat sig. Men det gick tror jag tvärtom, i dag har blåsorna som fanns nästan läkts.
Orterna här i Kantabrien på den spanska nordkusten är åtminstone för mig ganska okända. Några finländska turister har jag inte heller råkat. Stränderna här uppe överträffar allt jag sett vid Medelhavet. I Laredo – som tv-serien i min barndom – sträckte sig plagen över fyra kilometer.
Att bo på härbärgen har inte riktigt varit min melodi, men de gemensamma middagarna har sin charm. Som den här på det klassiska ”alberguet” i Güemes där man betalar för mat, dryck och husrum, enligt vad man tycker det är värt. De flesta såg ut att tycka att det var värt en tia, jag gav en tjugolapp för redan paellan vi fick var värd hälften.
I dag vilar jag ut i Santander inför maratonvandringen till Santillana del Mar i morgon.
Idag läste jag ditt reportage om Guggenheim-museet i Bilbao, som min familj och jag besökte 1999. Jag hade vandrat längs Camino Real i Galicien från Sarria till Santiago de Compostela och vi åkte hemåt i en kleinbuss. När min dotter fyllde 10 år körde vi över Rolandspasset västerut och då lovade vi att hon skall få se museet när vi är på väg hemåt längs kusten.